Sjuksköterskan Bronnie Ware träffade dagligen döende patienter i sitt jobb på en canceravdelning. Hon ställde frågan “Vad är det människor ångrar allra mest på sin dödsbädd?”

Efter en omfattande undersökning fick hon svaren.

På 5e plats: Man ångrar att man inte tillåtit sig själv att vara lycklig. ”Många inser inte förrän i slutet av livet att lycka är ett val“, skriver Ware.

På 4e plats: Man ångrar att man inte hållit kontakten med sina vänner. ”Ofta insåg inte de döende hur viktiga deras vänner var förrän veckorna innan de dog, och då var det ibland inte möjligt att spåra dem. Många döende hade blivit så upptagna av sina egna liv att de släppte taget om sina viktiga vänskaper. Det fanns många som djupt ångrade att de inte gett vänskaper den tid och ansträngning som krävs. Alla saknar sina vänner när de dör.”

På 3e plats: Att man inte haft mod att uttrycka sina känslor. ”Många människor tryckte undan sina känslor för att hålla sams med andra. Som ett resultat av det nöjde de sig med en medioker existens och utvecklades aldrig till vad de hade kunnat bli. Många utvecklade sjukdomar på grund av den bitterhet och den frustration detta innebar.”

På 2a plats: Man ångrar att man arbetat för mycket och för hårt. Särskilt männen i undersökningen svarade så…

Och det människor ångrar mest, på plats nummer 1: Att man inte vågade leva sitt liv som man själv ville, utan levde efter andra människors förväntningar.

Alltså, borde inte det här läras ut i skolorna? Borde inte Försäkringskassan och jämställdhetsministern ha det som en egen flik på sina hemsidor? “Pappor, ni kommer ångra er när ni ligger och dör – passa på att vara med era barn!!” Borde inte alla chefer veta om att det är så här? Att de allra flesta har arbetstagare som egentligen drömmer om andra saker?! Och varför vill man inte hänga med sina polare? Den här undersökningen är väl om något ett fett jävla incitament för att styra upp fler fikor? Men det värsta av allt är att vi inte tillåter oss själva att vara lyckliga, att vi är rädda för att bli osams med fölk om vi gör det vi vill, att vi lever efter andras förväntningar…varför? För att bli älskade? Trots att vi då är älskade för något som inte är oss själva? Älskade för att vi är såna fantastiska skådespelare i våra egna liv?

Näe hörrni, nu ska vi inte deppa ihop. De flesta av oss har ju en jävla massa tid kvar att leva om vi har tur, och jag har botemedlet mot alla punkter ovan!

Fuck`em all.

Det är vad jag tänker. När jag tvivlar på mig själv och mina livsval, eller när fölk har åsikter om mitt liv och min person. När jag är rädd för “vad fölk ska tycka…”

Fuck`em all.

Och sen gör jag det jag vill. Typ ringer en vän.